Jag har i hela mitt liv känt mig väldigt lång. Jag har inte vuxit många centimetrar (på längden kan jag tillägga) sedan jag gick ut 6:an och hamnade tillslut på 178 cm. Men nu känner jag mig plötsligt kort. Anledningen är att nu har min äldsta son, som var liten som en fågelunge när han föddes, lagt in spurten och både kommit i kapp och dragit ifrån mig på längden. Han har gått och längtat och mättat lite nu och då och nu plötsligt så är han förbi. 12 år och 3 månader var den tid som behövdes och han var sååå nöjd igår när vi mätte oss :) Att vara längre än mamma är en viktig milstolpe. Nu är det bara pappas skalp som är kvar innan han är längst i släkten:)
Men det går fort nu. När jag tex ringer honom på mobilen så förväntar jag mig att det är min lilla pojke som ska svara, men i stället är det en man på andra sidan luren. Det har hänt både en och två gånger att jag har måsta tänka till om jag verkligen har kommit rätt :)
Hur kan det gå så fort?!?
För övrigt har jag mixtrat lite med inställningarna på bloggen. Jag vill testa och se om man kan skriva kommentarer utan att det hamnar på google +. Har ni tid och lust så får ni gärna lämna en liten kommentar så får vi se om det fungerar :)
Kram till er!
2 kommentarer:
Oj vad lång han är. Förstår att han tyckte det var kul att vara förbi dig.
Självklart hjälper jag dig att testa skriva en kommentar
/Anna
Hej! Jag har inte kunnat kommentera tidigare men nu går det bra.
Kram Eva ☺
Skicka en kommentar