Upp och ner, hit och dit, ja så känns livet just nu... En evig berg-och dalbana som varken tar slut eller pausar... Igår var jag en sväng till mamma. Biståndsbedömmaren skulle komma senare på eftermiddan och direkt när jag klev in genom dörren såg jag att det var något med mamma. Vi åt lunch och jag frågade hur det var, men fick inte något bra svar. Hon kändes ledsen utan att hon  kunde sätta ord på vad det var. 10 minuter innan beståndsbedömmaren kom fick mamma ett typ av anfall, eller vad man kan kalla det. Blev jätteskakig och rädd. Först trodde jag det berodde på en effekt av att läkaren plockat bort blodtrycksmedicinen (pga av att trycket var så extremt lågt vid förra läkarbesöket), men jag undrar nu i efterhand om det inte var någon typ av ångestattack. Hon hade fått ett liknande anfall för ett par veckor sedan när hon fick "Bil och bostad" i brevlådan. En tidning som bl. a annonserar om bilar också kom det över henne som en flodvåg att hon inte längre får köra bil. Det här gjorde ju att besöket med biståndshandläggaren blev lite tokigt. Det blev inte bestämt om någon hemtjänst utan det blev mer information. Visserligen tror jag att det var bra och jag fick bra förtroende för biståndshandläggaren (och det fick nog mamma också, i alla fall lite lite grann). Mamma vill ju absolut inte ha någon hjälp hemma eftersom hon klarar allt själv och det hon inte klarar kan vi barn hjälpa till med, och visst, nog är det kanske sant. Men det håller inte i längden... Varje gång man har varit dit är man helt tom och slut på ström. Det känns nästan som att man lever två liv parallellt. Ett där man själv lever, med barn, jobb och hem och ett annat liv där man hjälper mamma att leva. Det är lite svårt att förklara, men kontentan av det hela är att man inte räcker till...
Men det som händer nu är att det kommer att komma en varje dag till mamma från uppdrag från DSK och ge henne medicin. Jag tror att det kommer att bli en bra början :)

"Visst gör det ont att se knoppar brista, men värre är att se en ros förtvina"