Det här med att vara anhörig till en demenssjuk person är inte lätt. Det säjs ju att det är "anhörigas sjukdom" och ju mer som händer desto mer förstår jag på riktigt vad det innebär. Det händer visserligen saker mest hela tiden och nu det senaste är att jag känner att jag bryter ett förtroende och det är skitjobbigt. Det är så djup inpräntat i en att om man har lovat något så håller man det, samtidigt som om någon har sagt något i förtroende så ser man till att inte föra det vidare. Men har man en demenssjuk anhörig så måste man gå lite över dessa gränser och det är inte lätt... En sak var bl a vid utredningens början att mamma ville verkligen inte att nån skulle få reda på att hon kanske var dement. Vi skulle absolut inte få säja det tex till hennes syskon. Problemet är bara att alla runt mamma har ju märkt att något inte står rätt till så när de då ringer mig och frågar så kan jag inte ljuga. Visst förstår jag mamma att hon inte vill att någon ska veta, men jag tror ändå att det hjälper henne mer att berätta för omgivningen hur det ligger till. Om inte annat för att öka förståelsen... Jag tänker även med vänner som hon tidigare har haft mycket att göra med men som hon på senare år dragit sig undan (säker pga. sjukdomen) vill få en chans att hinna hälsa på eller ringa innan hon blir alltför dålig. Jag försöker inbilla mitt samvete att jag gör rätt, men gör jag verkligen det???

Nästa grej är att jag nu jobbar på att få igång lite hemtjänst. Det vill hon absolut inte ha eftersom hon "inte är sjuk", men i och med att vi barn bor några mil bort har vi ingen möjlighet att ha en naturlig daglig tillsyn av henne. Hon behöver egentligen rätt mycket hjälp  men vi måste börja mjukt för att ens ha en chans att få det att funka. Det är ju också nåt som jag har "gjort bakom hennes rygg" och allt det här känns så fel, fel, fel!!! Hon vill inte, men det är nu en förutsättning för att hon ska kunna bo hemma så länge som möjligt. Problemet är ju bara att mamma inte ser det så... Jag har en känsla av att det här med hemtjänst kommer att bli en svår bit, men jag hoppas att vi får det att funka tillslut. Risken är annars att vi alla bränner ut oss innan det här är över.

Jag räknar med att det blir en lång dag i morgon. Förts kommer distriktsökterskan till mamma för att dela medicin (första gången) och sen kommer biståndsbedömmaren från kommunen ang. hemtjänst. Det kommer inte bli kul, men samtidigt är det skönt att bollen är i rullning igen.