Alzheimers är - ursäkta min franska - men en jäkla sjukdom... Fullständigt skoningslös!!! Min mamma, som är nyfyllda 61 år, har sedan i december utredds för demenssjukdom och den 12/2 fick vi diagnosen. Vi har egentligen vetat det ett tag och konstigt nog kändes det skönt att få det bekräftat även om vi hade hoppas att det var något typ av hjärntumör eller stroke som var orsaken. Men utifrån att vi har en diagnos så är det mycket enklare att sätta in rätt hjälp och stötta henne på rätt sätt. Problemet är däremot att hon inte alls har någon som helst typ av sjukdomsinsikt och har under utredningens gång varit väldigt upprörd över att hon tex inte får köra bil, men även över alla läkarbesök och undersökningar som hon inte har förstått varför det har varit nödvändigt för... När vi nu fick beskedet blev hon förstås väldigt ledsen, men mest över att körkortet rycker. Nu har det gått lite drygt en månad och i fredags fick hon brev från transportstyrelsen och i och med det gick hela världen sönder... Där stod det bla att hon har Alzheimers och det hade hon ju förstås glömt så det var som att få beskedet via post. Tänk så hemskt... Inte var det konstigt att hon blev fullständigt förtvivlad. Hela dagen satt hon och grät tills hon förmådde sig att ringa mig och det var ju bara att kasta sig iväg till henne och ge henne en jättekram. Det är så otroligt svårt att stå på sidan om och se in i ögonen på en vilsen själ och inte kunna hjälpa så att allt blir bra. Jag tröstade henne så gott det gick, men inte är det lätt...
Det har varit en fruktansvärt jobbig tid, men ändå kan jag ju bara gissa mig till hur mamma måste ha känt det när minnet började svikta. Inte är det konstigt att hon har varit nedstämd. Att hon nu saknar sjukdomsinsikt är kanske för hennes egen skull bra... Vem vet?
Min mormor, morfar och farfar fick också Alzheimers, men det har inte varit jobbigt på samma sätt även om dom stod mig nära. Men är man mitt mellan 90-100 år så är det lättare att acceptera. Det hör liksom till livets gång, men inte som i mammas fall att hon är 61 när hon får diagnosen. Dessvärre känns det också som att sjukdomsförloppet går väldigt fort. Bara de sista månaderna har det hänt mycket, men jag hoppas att det stabiliserar sig snart. Just nu ligger hennes MMT på 17/30 vilket innehar medelsvår demens. Hon behöver en hel del hjälp i hemmet, men eftersom hon har varit så upprörd och stressad nu under utredningens gång så har vi tagit det lugnt med att sätta i hemtjänst. Hon behöver lite lugn och ro innan vi tar nya tag. Det innebär att vi syskon försöker fara till henne så fort vi har möjlighet för att hjälpa till med handling, städ, tvätt mm som hon nu inte klarar av själv. Maten är också ett bekymmer och just nu lever hon mest på kall kost som vi lägger upp på tallrikar i kylskåpet. Även om vi skriver lappat på tallriken att det ska värmas i mikron si och så länge så tror jag ändå att hon äter den kall. Det är jobbigt att se, men som sagt, vi tar ett nytt andetag och ta nya tag men i hennes hastighet. Man kan ju trots allt inte bara gå in och köra över hur som helst. Lite fingertoppskänsla måste man ha för annars blir det tvärstopp....
Nu hoppas jag bara att det inte kommer fler jobbiga brev på posten...
KRAM!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar